‏ Luke 7

Höfwitsmannens dräng. Enkan i Nain. Johannis bådskap. Synderskan.

1 Då han all sin ord uttalat hade för folket, gick han till Capernaum. 2Och en höfwitsmans tjenare låg dödssjuk, och han war honom kär. 3Då han hörde af JEsu, sände han de äldsta af Judarna til honom, och bad honom, at han wille komma, och göra hans tjenare helbregda. 4Då de kommo till JEsum, bådo de honom fliteliga, sägande: Han är wärd, at du gör honom det; 5Ty han hafwer wårt folk kärt; och hafwer byggt oss Synagogon. 6Då gick JEsus med dem. Och då han icke långt war ifrå huset, sände höfwitsmannen sina wänner til honom, och sade: HERre, gör dig icke omak; ty jag är icke wärdig, att du går under mitt tak; 7Hwarföre jag ock icke räknade mig sjelfwan wärdigan til at komma till dig; utan säg med ett ord, så warder min tjenare helbregda. 8Ty jag är ock en man, stadder under härskap, och hafwer krigsknektar under mig, och jag säger til den ena: Gack, och han går, och til den andra: Kom, och han kommer; och til min tjenare: Gör det, och han gör så. 9Då JEsus detta hörde, förundrade han sig på honom, och wände sig om, och sade til folket som följde honom: Det säger jag eder, så stora tro hafwer jag icke funnit i Israel. 10Och de som utsände woro, gingo hem igen, och funno tjenaren helbregda, som sjuk war. 11Så begaf det sig sedan, att han gick uti den staden, som kallas Nain, och med honom gingo månge hans Lärjungar, och mycket folk. 12Då han nu kom in til stadsporten, si, då bars der ut en döder, sine moders ende son, och hon war enka; och en stor hop folk af staden gick med henne. 13Då HERren såg henne, warkunnade han sig öfwer henne, och sade til henne: Gråt icke. 14Och han gick til, och tog på bårena, och de som båro, stadnade. Då sade han: Jag säger dig, unger man, statt up. 15Och den döde satte sig up, och begynte tala, och han fick honom åt hans moder. 16Och en räddhoge kom öfwer alla, och de prisade Gud, sägande: En stor Prophet är upkommen ibland oss, och Gud hafwer sökt sitt folk. 17Och detta ryktet om honom gick ut öfwer allt Judeska landet, och all de land deromkring. 18Och Johannis lärjungar underwiste honom om allt detta. 19Och han kallade til sig twå af sina lärjungar, och sände dem til JEsum, sägandes: Äst du den som komma skall, eller skole wi wänta någon annan? 20Då männerne kommo til honom, sade de: Johannes Döparen sände oss til dig, sägandes: Äst du den som komma skall, eller skola wi wänta en annan? 21På samma tiden gjorde han många helbregda af sjukdomar och plågor, och onda andar; och gaf mångom blindom syn. 22Då swarade JEsus, och sade til dem: Går, och säger Johanni igen, hwad I sett och hört hafwen: De blinde se, de halte gå, de spitelske warda rene, de döfwe höra, de döde stå up igen, dem fattigom warder Evangelium predikadt; 23Och salig är den, som icke förargas på mig. 24Och då Johannis sändebod woro sin wäg gångne, begynte JEsus tala til folket om Johanne: Hwad gingen I ut i öknen til at se? Willen I se en rö, som drifs af wädret? 25Eller hwad gingen I ut til att se? Willen I se en mennisko klädd i len kläder? Si, de som hafwa herlig kläder uppå, och lefwa i kräslighet, äro i Konungsgårdarna. 26Eller hwad gingen I ut til att se? Willen I se en Prophet? Ja, säger jag eder, ock mer än en Prophet. 27Han är den, derom skrifwit är: Si, jag sänder min Ängel för ditt ansikte, hwilken din wäg bereda skall för dig. 28Ty jag säger eder, at ibland dem, som af qwinnor födde äro, är ingen större Prophet uppkommen än Johannes Döparen; dock likwäl, den der minst är i Guds rike, han är större än han. 29Och allt folket som honom hörde, och de Publicaner, gåfwo Gudi rätt, och läto sig döpa med Johannis döpelse. 30Men de Phariseer och de lagkloke föraktade Guds råd emot sig sjelfwa, och läto sig intet döpa af honom. 31Sedan sade HERren: Wid hwem skall jag dock likna menniskorna af detta slägtet? Och hwem äro de like? 32De äro like wid barn, som sitta på torget, och ropa emot hwaranan och säga: Wi hafwe pipat för eder, och I hafwen intet dansat; wi hafwe sungit sorgasång för eder, och I greten intet. 33Ty Johannes Döparen kom, och hwarken åt bröd, eller drack win; och I sägen: Han hafwer djefwulen. 34Menniskones Son är kommen, äter och dricker; och I sägen: Si, den mannen är en fråssare och windrinkare, de Publicaners och syndares wän. 35Och wisdomen warder rätt gifwit af all sin barn. 36Så bad Honom en af de Phariseer, at han skulle få sig mat med honom; och han gick uti Phariseens hus, och satt der til bords. 37Och si, en qwinna i staden, som hade warit en synderska, då hon förnamn, at han til bords satt i Phariseens hus, bar hon dit et glas med smörjelse: 38Och stod bakför honom wid hans fötter, gråtandes, och begynte wäta hans fötter med tårar, och torkade med sitt hufwudhår; och kysste hans fötter, och smorde dem med smörjelse. 39Då den Phariseen, som honom bjudit hade, såg detta, sade han wid sig sjelf: Wore denne en Prophet, wisserliga wisste han, ho och hurudana denna qwinna är, som handterar honom; ty hon är en synderska. 40Så swarade JEsus, och sade til honom: Simon, jag hafwer något säga dig. Han sade: Mästar, säg. 41En man hade twå gäldenärer; en war honom skyldig femhundrade penningar, och den andre femtio: 42När de icke makt hade at betala, gaf han dem bådom til. Säg nu, hwilken af dem warder honom mera älskandes? 43Swarade Simon, och sade: Jag menar, att den som han gaf mera til. Då sade han till honom: Rätt dömde du. 44Och så wände Han sig till qwinnona, och sade til Simon: Ser du denna qwinnona? Jag gick in i ditt hus; du hafwer intet watn gifwit mig til mina fötter; men hon hafwer wätt mina fötter med tårar, och torkat med sitt hufwudhår. 45Du hafwer icke kyst mig; men hon, sedan jag här ingick, hafwer icke låtit af kyssa mina fötter. 46Mitt hufwud hafwer du icke smort med oljo, men hon hafwer smort mina fötter med smörjelse. 47Hwarföre säger jag dig; henne warda många synder förlåtna; ty hon älskade mycket; men den som mindre förlåtes, han älskar mindre. 48Sedan sade han til henne: Synderna förlåtas dig. 49Då begynte de, som med honom til bords såto, säga wid sig: Ho är denne, som ock synder förlåter? 50Då sade han till qwinnona: Din tro hafwer frälst dig; gå med frid.